Att se sociala sammanhang som en prestation
När jag lärde mig lite om KBT så pratades det om tre cirklar som vi människor ständigt pendlade mellan: Trygghetssystemet, prestationssystemet och hot/stressystemet. Tanken är väl att när man umgås med vänner och människor så ska man finna sig i trygghetssystemet, man ska vara lugn och glad och njuta. Men för mig är det lite som att jag automatiskt hamnar i prestationssystemet så fort det gäller att träffa vänner eller vid sociala tillställningar. Det handlar mer om att jag ska prestera på något sätt, vara trevlig, ha roliga saker att komma med, hitta på eller föreslå roliga aktiviteter. Det är svårt att bara vara och vara i trygghetssystemet. Tanken inför något socialt blir hur ska det här bli en bra träff snarare än vad trevligt det ska bli att ses och umgås. Jag har en känsla av att jag måste prestera på något sätt för att det ska bli lyckat. Är det någon annan som kan känna igen sig i detta? Är det därför man bjuder på alkohol på middagar och tillställningar för att människor ska bli mer avspända?
Sluta aldrig drömma
Tillåt dig själv att drömma utan att konstatera att det aldrig hade gått, du inte hade klarat av det eller att det inte hade varit realistiskt eller möjligt. Det sänker en att tänka så. 

Låt dig själv bara drömma lite ibland, bara dröm, tänk inte realistiskt, tänk inte praktiskt. Såga inte din dröm, bara låt den finnas. Drömmar behöver inte vara realistiska eller uppnåeliga det är därför de heter drömmar och inte planer. 

Påminn dig om att det är en dröm och att du har rätt att drömma :) Kanske blir det verklighet en dag eller så blir det inte. Det spelar ingen roll men sluta aldrig drömma!

Jag befinner mig just nu på mitt favoritställe och njuter av solen, en bra bok, god mat, naturen och lugnet :)
Att inte riktigt kunna lita på sin egen förmåga och sitt mående
Att mitt mående är så oförutsägbart och så upp och ner är något som skapar mycket problem för mig i vardagen. Vissa dagar eller veckor hanterar jag utmaningar och stress på ett bra sätt och vissa dagar eller veckor så blir allt pannkaka och jag har mycket ångest och oro och känner att jag inte klarar av någonting. Det här upplever jag gör livet komplicerat när det kommer till jobb, olika tillställningar eller att träffa vänner/familj. Om någon till exempel frågar om jag kan hjälpa den att flytta om två veckor eller om jag vill följa med till personens landställe nästa helg så har jag:
 
1. Inte någon aning om hur jag kommer att må då och vad jag känner att jag klarar av
2. Om jag säger ja nu och sen måste ställa in blir personen väldigt besviken och jag måste skämmas
3. Om jag säger ja och tvingar mig själv när jag inte mår så bra kan det bli en stor påfrestning som i sin tur inverkar negativt på de andra sakerna som jag måste klara av i min vardag
 
Det är jobbigt att inte bara kunna säga ja och känna sig 100 % säker på att jag kommer att må så här, jag kommer att hantera utmaningen så här och det kommer att gå så här. Jag tycker ofta att det är jobbigt när människor frågar och ber mig om saker bara för att jag direkt får den obehagskänslan i magen och tänker hur kommer det att gå? Tänk om jag inte klarar av det? Tänk om jag måste svika? Jag tror dock att det här tänkandet är väldigt vanligt för människor som har varit utmattade, gått igenom jobbiga saker eller lever med mycket ångest och oro. Man kan inte riktigt lita på sitt mående och man kan inte riktigt veta var gränserna går förrän man är i den situationen. Detta kan i sin tur göra att man uppfattas som krånglig, icke-intresserad, en person som vill ha det på sitt sätt och en person som ofta tackar nej av sin omgivning. Det är såklart jättetråkigt men man får bara försöka förklara att de inte ska ta det personligt och hoppas att närstående har förståelse. Det är också viktigt att inte bli elak och arg på sig själv för att man känner sig otillräcklig, då blir det bara ännu värre. Det är okej att inte vara perfekt <3