Vad människor går igenom syns inte på utsidan
När man strosar runt på gatorna ser alla människor väldigt neutrala ut, de är trevliga och konverserar om vanliga saker. Hur ofta ser man någon som sitter och storbölar, är jättefrustrerad eller vardagskonverserar om hur de egentligen mår eller vad de egentligen går igenom? Jag är med i en grupp som heter Heja Livet på facebook och den består av 79 000 kvinnor i blandade åldrar. Vad den här gruppen har lärt mig är att i princip alla tampas med olika problem, svårigheter och personliga utmaningar. Dagligen skriver kvinnor i gruppen om jobbiga saker som de går igenom, här är några exempel:
 
- Fysiska och psykiska sjukdomar
- Skador efter sjukdom eller förlossning
- Ensamhet
- Familjemedlemmar som har gått bort/närstående med sjukdomar
- Relationsproblem och otrohet
- Ingen acceptans för den man är/bryta kontakten med familj
- Problem i rollen som mamma
- Varit med om trauman eller olyckor
- Funktionsnedsättning
- Dålig självkänsla/dåligt självförtroende
- Stress och prestationskrav/känsla av otillräcklighet
- Manipulativa/psykopater/misshandlare i nära relationer
- Utmattning i ung ålder
- Skilsmässor och vårdnadstvister
- Mobbning/utstötthet
- Ångest/oro/rädsla inför alla möjliga olika saker t.ex. döden, klimatet, utseende, jobbet etc.
- Söker efter meningen med livet
- Ekonomiska problem
 
Den här gruppen avspeglar vekligheten på ett sätt som samhället inte gör när man rör sig ute på gatorna. I gruppen varvas tragedier och utmaningar med glädje och roliga saker men det existerar inte bara en perfekt och glad yta som det t.ex. gör när man scrollar igenom Instagram och Facebookflödet. Det är inte bara bilder på stränder och drinkar och glada människor. Jag är glad att människor öppnar upp sig i den här gruppen och det har gett mig mycket mer förståelse. Så kom ihåg det nästa gång när du träffar en människa döm den inte vid första ögonkastet. Du har ingen aning om vad han eller hon har gått igenom eller går igenom för det är inte kutym att visa det öppet i samhället.
Hur mycket har jag försökt?
Ett vanligt problem är att man ser sina tankar som fakta. Tänker man till exempel att jag kan inte flyga eller jag kan inte ha ett sådant typ av jobb så accepterar man de tankarna som fakta. Tänker jag det så måste det vara så. Men när man börjar granska tankarna lite mer så kan man fråga sig kan jag inte eller vågar jag inte? Har jag ens försökt och hur mycket har jag försökt? I många fall inser jag att jag ger upp redan vid tankestadiet och går inte ens vidare till själva försöksbiten för mina tankar har redan övertygat mig så pass mycket om att det vore en dålig idé.
 
Bara för att det har gått dåligt i olika situationer tidigare och hjärnan gärna vill säga att det kommer gå lika dåligt nästa gång finns det ingen sanning i det, det är inte fakta. Du kanske inte klarar något eller så gör du det eller så går det tionde gången du försöker. Jag inser att jag lätt accepterar mina tankar om att "det klarar jag inte av" men vissa av de sakerna har jag inte ens försökt ännu eller bara försökt enstaka gånger. Man kan ju aldrig veta hur saker går förrän den dagen man provar! Annars är det bara erfarenhet i kombination med rena spekulationer.
 
Så hädanefter ska jag bli bättre på att påminna mig om att "jag kan inte" snarare borde bytas ut till "jag vågar inte" och att jag ska bli bättre på att försöka, prova och närma mig saker som känns jobbigt.