Att erkänna och acceptera sig själv för den man är
Det är svårt att erkänna saker man helst inte vill veta av. Vem tusan vill ha ångestproblem? När jag tänker tillbaka på det så har ångest alltid funnits nära till hands ända sedan kanske 15-års ålder och det har tagit sig uttryck på olika sätt. Jag hade svårt att sova över hos folk, jag hade svårt att åka hiss, jag hade svårt att sitta i en biosal och på föreläsningar, jag blev livrädd för att flyga, för att få panikattacker etcetera (det här var bara början på listan...) Så fort ångesten har blivit bättre på ett område så har det hela tiden skapats nya saker att ha ångest över, ångesten har liksom bara förflyttats. Hjärnan är väldigt kreativ och hittar snabbt nya yttre eller inre omständigheter att ha ångest över.
 
Jag vet att jag är en bra medmänniska som bryr mig om andra och jag är duktig och ambitiös men jag måste också erkänna för mig själv att jag har och kommer förmodligen alltid att ha den här ångestproblematiken (i högre eller lägre grad). Varför är det så svårt att acceptera det? Jag vill inte associera mig med den delen även om det är en del av mig. Jag jobbar på något sätt mot mig själv eller förnekar en del av mig själv istället för att acceptera och jobba vidare utifrån det med kanske lite mer realistiska förväntningar på mig själv. Jag har vissa begränsningar för att jag har den här ångestproblematiken och jag får bara försöka att göra mitt bästa utifrån mina förutsättningar. Det var allt för ikväll, god natt <3